Om att amma
Lilla trollet var tillväxthämmat redan i magen. När hen kom ut var hen liten och ynklig. Amning var inget för henom. Min mjölk gavs på sked - jag vägrade flaska. Efter en halv vecka började hen ändå amma lite. Men för lite. Återigen blev det barnakuten. Den här gången med en veckas inläggning på barnavdelningen. Var tredje timme väcktes hen för att äta. I början blev det bara sond. Sedan blev det sked och sond. Och till sist amning, sked och sond.
Jag var ensam med henom. Pappan var mitt uppe i sitt examensarbete, samtidigt som han tog hand om stora trollet som var hemma och var sjukt. När trollet hade vägts (vilket gjordes före och efter målet, för nogranna listor som skulle fyllas i), provammats, skedmatats, sondats och vägts var det dags för mig att pumpa. Sedan hade jag 75 minuter på mig innan det var dags att börja om. På natten pumpade jag inte varje gång. Då hade jag 90 minuter på mig, från att jag lade ner lilla trollet till jag skulle ta upp henom igen.
Mot alla odds fick jag igång amningen (visserligen med hjälp av amningsnapp). Nu ammade lilla trollet varannan timme i en timme. På natten oftare och kortare. Det brukade snitta på 10 timmar per dygn som jag ammade. Varje dag. Sju dagar i veckan. I fyra månader. Därefter glesade det ut något. Men nätterna bestod fortfarande av amning, amning, amning. Vid tio månader började hen plötsligt sova en del. Fortfarande var hen helt ointresserad av annan mat än mjölk.
Stora trollet ammades i 13,5 månader. Lilla trollet helammades i stort sett till hen var 15 månader. Idag äter hen gärna mat, men vill helst amma varannan (!) timme. Jag försöker hålla ner det. Men cirka tre gånger om dagen blir det ändå, trots att hen är 1,5 år. Amningen känns allt annat än förbi.
Visst är det slitigt för oss mammor, men jag är övertygad om att barn mår bäst av att få amma länge. Både WHO och Livsmedelsverket rekommenderar ju amning i minst 12 månader i de fall där det går. WHO säger till och med att man bör amma i två år.
Jag skulle inte få för mig att amma stora barn. Stora trollet fick sluta när hen drog ner mitt linne, sade “där” och tog för sig i tid och otid. Dessutom fanns det planer på småsyskon, vilket påskyndade processen att sluta amma för min del. Nu planeras det inte småsyskon. Alltså finns det inget som hindrar min bebis att få vara min lilla bebis ett tag till.
Det kanske mest är jag som mamma som inte känner mig redo att sluta amma? Inte fysiskt. Att amma ett barn med tio stycken tänder är ingen höjdare. Men jag är nog inte redo att ge upp mina ideal, att gå emot min övertygelse mot vad som är bäst för barnet. Och just nu är jag inte redo att ge upp amningen. Att få lyfta över min lilla till mig, från spjälsängen, och se henom somna om mitt i maten på morgonen, tätt intill mig. Det är nog det finaste som finns.
Sara - Med 3 små busungar!
Som du kämpat på! Du borde ha medalj =)
Jag har gett upp med båda mina killar. Men det är ändå inget jag ångrar nu. Allt blev att fungera 100 gånger bättre när jag slutade.
Denna gången har jag inte känt samma press och stress över att få amningen att fungera. Har varvar bröst med flaska (ersättning och pumpat) Tänkt att det får gå som det går.. Och se. Nu har jag helammat i snart 1 vecka =)
Kramar
