Att inte veta vad som väntar
När jag fick mitt Stora troll gick allt helt enligt mallen. Dagen bebisen var räknade satte värkarna igång. Sent på kvällen. De höll i sig hela natten, avtog framåt morgonen. Vid lunch tid klarade jag att gå en snabb sväng till universitetet. Därefter var värkarna igång. Strax efter klockan sex var vi inne på förlossningen. Ett par timmar senare var jag fullt öppen, och strax efter två var min lilla ute.
När jag väntade den lilla blev det mesta tvärtom. Jag visste från början att jag väntade henom. Jag mådde sjuktdåligt av magkatarr de första månaderna. Framåt vintern vände det. Då mådde jag bara ganska dåligt. Vårvintern tickade på ganska bra. Bortsett från att jag läste på dubbelhelfart, samtidigt som jag hade Stora trollet hemma från dagis. I mars började min lärarpraktik. Ett par dagar in på den fick jag veta att Lilla trollet var tillväxthämmat. Rekommendationerna var att jag skulle sjukskrivas. Det fanns det ingen möjlighet för. Jag fortsatte med att läsa på halvfart, samtidigt som jag praktiserade på heltid. Lilla trollet bestämde sig trots det för att växa till sig lite. "Nu behöver vi inte göra fler ultraljud" sade barnmorskan. Jag var nöjd. I ett par dagar.
Med Stora trollet hade jag förhöjda levervärden. När det började klia mer och mer insåg jag att det var dags att fråga barnmorskan. "Javisst kan vi ta prover, men det är säkert ingen fara" sade hon. Veckan därpå ringde hon: "Levervärdena är förhöjda, men du har säkert inga gallsyror. Men du kan väl komma in idag så att jag får ta prover".
Gallsyreprover läste jag mig till att de brukar ta upp till en vecka innan man kan få svar på. När det var fredag och en vecka hade gått och hon inte hade ringt kände jag mig ganska lugn. Jag var ganska avtrubbad och trött. Jag fick inte ligga på rygg, eftersom det hämmade syreupptaget för barnet. Med tanke på tillväxthämningen var detta absolut förbjudet. Större delen av nätterna spenderade jag dessutom med att klia mig, trots att jag fått starka klådstillande mediciner utskrivna.
På måndagmorgon ringde barnmorskan. "Dina värden var alldeles för höga. Imorgonbitti skall du in för bedömning av igångsättning. Det är bäst att du fixar barnvakt, men jag vet inte hur vida de bedömer att det är akut eller inte."
På tisdagmorgon lämnade jag Stora trollet på dagis. Jag meddelade att hans Mormor kanske skulle komma och hämta honom, och lade vår hemnyckel på hyllan. Medan mannen gick till skolan tog jag min väska med det nödvändigaste (necessär, kamera och en pyjamas och en mössa till bebisen) och gick till bussen. Innan jag gick till förlossningen gick jag och handlade en mjukisdjur till Stora trollet från bebisen.
Väntan på sjukhuset blev lång. Jag och mannen han tänka att idag hinner de inte med en igångsättning. När de ropade in oss blev vi förvånade över att de sade: "Då var det dags för igångsättning". Klockan var 14.30. Vid fyra skickades jag över till BB för att vänta på att det skulle sätta igång. "Det händer nog inget ikväll" sade barnmorskan. Vid halv nio skulle de kolla om något börjat hända. Men vid sextiden insåg jag att jag nog hade riktiga värkar, och inte bara var påverkad av igångsättningen. Fram till åtta hann jag vara på förlossningen. Skulle egentligen få bedövning eftersom det var så intensivt, men insåg själv att bäbi var på väg ut. 20.17 kastade hen sig ut med armarna före, och barnmorskan han precis in i rummet. Hon kommenterade sedan att vi lika bra kunde fått honom hemma eftersom vi ändå skötte allt själva. Jag var bara nöjd att jag återigen klarat av en förlossning utan någon form av medicinsk smärtlindring.
Allt kändes snabbt. Jag var inte alls beredd. Jag hade trott att jag skulle få gå tiden ut, inte bli igångsatt tre veckor före. Jag hade också tänkt att det skulle ta några timmar, inte att hen skulle ha såpass bråttom. Samtidigt kändes allt så naturligt. Den här gången visste jag hur det var att ha ett barn, och hur mycket man tycker om dem.
När jag väntade den lilla blev det mesta tvärtom. Jag visste från början att jag väntade henom. Jag mådde sjuktdåligt av magkatarr de första månaderna. Framåt vintern vände det. Då mådde jag bara ganska dåligt. Vårvintern tickade på ganska bra. Bortsett från att jag läste på dubbelhelfart, samtidigt som jag hade Stora trollet hemma från dagis. I mars började min lärarpraktik. Ett par dagar in på den fick jag veta att Lilla trollet var tillväxthämmat. Rekommendationerna var att jag skulle sjukskrivas. Det fanns det ingen möjlighet för. Jag fortsatte med att läsa på halvfart, samtidigt som jag praktiserade på heltid. Lilla trollet bestämde sig trots det för att växa till sig lite. "Nu behöver vi inte göra fler ultraljud" sade barnmorskan. Jag var nöjd. I ett par dagar.
Med Stora trollet hade jag förhöjda levervärden. När det började klia mer och mer insåg jag att det var dags att fråga barnmorskan. "Javisst kan vi ta prover, men det är säkert ingen fara" sade hon. Veckan därpå ringde hon: "Levervärdena är förhöjda, men du har säkert inga gallsyror. Men du kan väl komma in idag så att jag får ta prover".
Gallsyreprover läste jag mig till att de brukar ta upp till en vecka innan man kan få svar på. När det var fredag och en vecka hade gått och hon inte hade ringt kände jag mig ganska lugn. Jag var ganska avtrubbad och trött. Jag fick inte ligga på rygg, eftersom det hämmade syreupptaget för barnet. Med tanke på tillväxthämningen var detta absolut förbjudet. Större delen av nätterna spenderade jag dessutom med att klia mig, trots att jag fått starka klådstillande mediciner utskrivna.
På måndagmorgon ringde barnmorskan. "Dina värden var alldeles för höga. Imorgonbitti skall du in för bedömning av igångsättning. Det är bäst att du fixar barnvakt, men jag vet inte hur vida de bedömer att det är akut eller inte."
På tisdagmorgon lämnade jag Stora trollet på dagis. Jag meddelade att hans Mormor kanske skulle komma och hämta honom, och lade vår hemnyckel på hyllan. Medan mannen gick till skolan tog jag min väska med det nödvändigaste (necessär, kamera och en pyjamas och en mössa till bebisen) och gick till bussen. Innan jag gick till förlossningen gick jag och handlade en mjukisdjur till Stora trollet från bebisen.
Väntan på sjukhuset blev lång. Jag och mannen han tänka att idag hinner de inte med en igångsättning. När de ropade in oss blev vi förvånade över att de sade: "Då var det dags för igångsättning". Klockan var 14.30. Vid fyra skickades jag över till BB för att vänta på att det skulle sätta igång. "Det händer nog inget ikväll" sade barnmorskan. Vid halv nio skulle de kolla om något börjat hända. Men vid sextiden insåg jag att jag nog hade riktiga värkar, och inte bara var påverkad av igångsättningen. Fram till åtta hann jag vara på förlossningen. Skulle egentligen få bedövning eftersom det var så intensivt, men insåg själv att bäbi var på väg ut. 20.17 kastade hen sig ut med armarna före, och barnmorskan han precis in i rummet. Hon kommenterade sedan att vi lika bra kunde fått honom hemma eftersom vi ändå skötte allt själva. Jag var bara nöjd att jag återigen klarat av en förlossning utan någon form av medicinsk smärtlindring.
Allt kändes snabbt. Jag var inte alls beredd. Jag hade trott att jag skulle få gå tiden ut, inte bli igångsatt tre veckor före. Jag hade också tänkt att det skulle ta några timmar, inte att hen skulle ha såpass bråttom. Samtidigt kändes allt så naturligt. Den här gången visste jag hur det var att ha ett barn, och hur mycket man tycker om dem.
Kommentarer
Amanda Matanovic
Allt bra med dig idag? :D
- Va gärna med i min DAGENS BLOGG TÄVLING i min blogg. {Tävlingen avslutas imorgon}.
Direktlänk: http://ammm.blogg.se/2011/november/vinnarna-av-dagens-blogg-vad-du-inte-va-med-1.html#comment
// Amanda, http://ammm.blogg.se/
Trackback
