En rosa busunge. Går det?
När vi går ut och trollen har de här kläderna frågar många om den lilla är en pojke eller flicka. "Det är ett barn" har jag alltid lust att svara, men fogar mig, och förstärker mitt lilla barns (påhittade) könsidentitet.
Oufitsen ovanför finns båda i Stora trollets garderob. När hen har kläderna som är avsedda för henoms kön behandlar personer runt omkring henom tydligt efter hur normen säger att hen bör behandlas. När vi har valt "tvärtom"-kläderna brukar framförallt äldre damer förvänta sig att vi skall säga: "Ja, h*n fick välja kläder själv idag" eller något liknanade. Det vägrar jag göra. Och damen blir ofta helt ställd, och är ovanligt ointresserad av att prata med oss.
Lilla trollet behandlas utifrån sitt förväntade kön. Har hen blommig klänning behandlas hen som en flicka, och när hen har snickarbyxorna som en pojke.
Mest spännande är dock att iakta andras reaktion. Mitt Lilla barn är väldigt aktivt - tyst med rörligt. Hen undersöker gärna saker och går aldrig när man kan springa eller hoppa. När hen har hängslebyxorna ler folk runtomkring. När hen har blommig klänning brukar andra titta på mig som om: "ska du inte uppfostra din lilla flicka att bli söt och snäll istället". Nej, tack, jag har inte tänkt hämma mitt barn efter rådande närmer tänker jag och säger istället: "Vad kul du ser ut att ha" och ler mot Lilla Trollet.
Jag tror ärligt talat inte att föräldrar som väljer könsspecifika kläder vet hur olika bemötandet blir för barnen. Hade ni vetat hade ni slutat att klä dem så.
De rosa kläderna med gulliga figurer och de svarta tröjorna med häftiga krigare visar våra barn hur de förväntas agera. De visar vad som är önskat, och vad som inte är önskat. Genom hur vi klär våra barn visar vi att flickor endast duger om de är små, söta, snälla och lydiga, medan pojkar skall vara häftiga, stora och modiga. Det här skapar krav på våra barn. Krav som inte borde finnas.
Att patriarkatet vill foga in kvinnor i deras roller, det vet vi. Men att föräldrar aktivt låter sina flickor och pojkar bli en del av det här samhället är skrämmande. Våga protestera. Våga ge dit barn kläder som du gillar, inte bara för att du har en flicka eller för att du har en pojke.
Gul
Sv; Vad bra att det funkar så bra med maten på dagis för det är just det jag oroar mig för. Att mina barn ska utmärka sig, inte känna sig som alla andra barn ifall de inte får äta samma mat som alla andra. Men som du säger, att det är nog vanligare än man tror med specialkost:) Vad är anledningen till att dina barn inte "får" äta kött? Är du själv demivegitarian?
Gul
Sv på "Jag tror att många vuxna anser att man skall vänta till man själv är färdigutvecklad. Hjärnutvecklingen håller på tills man är någonstans mellan 20 och 25 år. Unga har till generellt sett svårare att prioritera någon annans behov och önskningar före sina egna.
Dock tror inte jag heller att normen alltid behöver vara den rätta ordningen."
Det där med utvecklingen måste väl vara väldigt individuellt? Man ska nog vara försiktigt med att generalisera. Finns nog många 22-åringar som är mycket mer mogna och utvecklade i sitt psyke än t.ex. en 28-åring.
