Jag har aldrig betraktat mig som en ung mamma. Jag var 21 år när jag blev gravid med första barnet, var 22 år när det föddes, så visst jag var yngre, men inte en ung mamma. Det anser inte jag i alla fall. Det är en helt naturlig ålder att få barn i. Jag går och inbillar mig själv att jag skiljer mig från andra unga mammor också. När vi bestämde oss för att vi ville bli föräldrar hade både jag och sambon universitetsstudier på gång. Jag var inne på mitt tredje år på universitetet och läste fram till ett och ett halvt dygn innan vår lilla baby kom. Efter sommaruppehållet började jag läsa igen. Min baby var då drygt tre månader och var med mig (och ibland sambon) på heltid. När han var 15 månader skolades hen in på dagis. Hen var nu för stor att ha med sig. Någon vecka därefter fick vi veta att det nio månader senare skulle vara dags för baby nummer två. Precis enligt planen skulle även den här babyn komma lagom till sommarlovet. Efter en riskgraviditet fick hen komma ut några veckor tidigare. Och jag är sedan dess mamma på heltid. Fantastiskt! Fullt upp ibland, men härligt.

Ofta ställs barn mot karriär. Varför inte både och säger jag? Jag har haft tenta, praktik och suttit på föreläsningar som höggravid. Jag har haft med mig baby på seminarium och föreläsningar, och på andra föreläsningar har jag roat det större barnet med att bygga pussel och leka med bondgårdsdjur. Att vara mamma är det finaste som finns, även om det kräver en mängd planering och tålamod.