Att begränsa barnens liv

Det vanligaste missuppfattningen bland icke-genusmedvetna personer måste vara att vi genusmedvetna begränsar våra barn.



Jag erkänner jag begränsar mina barn! Vem gör inte det?

Jag låter dem inte leka med vapen, eller dockor med konstig kroppsform (Barbie-stil). Jag låter dem inte äta kött. Jag låter dem inte ha kläder med spindelmannen eller andra våldsamma figurer. Jag låter dem inte läsa böcker som är vidrigt könskonservativa.

Inget barn får tillgång till allt. Medan våra barn inte får fa

Fridfull frukost?





Ibland undrar jag varför jag läser tidningen till frukost. Den får en ofta att tappa matlusten!

En rosa busunge. Går det?

Jag tycker att det är intressant att undersöka hur främmande människor beter sig när de träffar mina barn. Faktum är att de agerar väldigt olika beroende på vilka kläder jag har valt åt dem.



När vi går ut och trollen har de här kläderna frågar många om den lilla är en pojke eller flicka. "Det är ett barn" har jag alltid lust att svara, men fogar mig, och förstärker mitt lilla barns (påhittade) könsidentitet.



Oufitsen ovanför finns båda i Stora trollets garderob. När hen har kläderna som är avsedda för henoms kön behandlar personer runt omkring henom tydligt efter hur normen säger att hen bör behandlas. När vi har valt "tvärtom"-kläderna brukar framförallt äldre damer förvänta sig att vi skall säga: "Ja, h*n fick välja kläder själv idag" eller något liknanade. Det vägrar jag göra. Och damen blir ofta helt ställd, och är ovanligt ointresserad av att prata med oss.



Lilla trollet behandlas utifrån sitt förväntade kön. Har hen blommig klänning behandlas hen som en flicka, och när hen har snickarbyxorna som en pojke.

Mest spännande är dock att iakta andras reaktion. Mitt Lilla barn är väldigt aktivt - tyst med rörligt. Hen undersöker gärna saker och går aldrig när man kan springa eller hoppa. När hen har hängslebyxorna ler folk runtomkring. När hen har blommig klänning brukar andra titta på mig som om: "ska du inte uppfostra din lilla flicka att bli söt och snäll istället". Nej, tack, jag har inte tänkt hämma mitt barn efter rådande närmer tänker jag och säger istället: "Vad kul du ser ut att ha" och ler mot Lilla Trollet.

Jag tror ärligt talat inte att föräldrar som väljer könsspecifika kläder vet hur olika bemötandet blir för barnen. Hade ni vetat hade ni slutat att klä dem så.

De rosa kläderna med gulliga figurer och de svarta tröjorna med häftiga krigare visar våra barn hur de förväntas agera. De visar vad som är önskat, och vad som inte är önskat. Genom hur vi klär våra barn visar vi att flickor endast duger om de är små, söta, snälla och lydiga, medan pojkar skall vara häftiga, stora och modiga. Det här skapar krav på våra barn. Krav som inte borde finnas.

Att patriarkatet vill foga in kvinnor i deras roller, det vet vi. Men att föräldrar aktivt låter sina flickor och pojkar bli en del av det här samhället är skrämmande. Våga protestera. Våga ge dit barn kläder som du gillar, inte bara för att du har en flicka eller för att du har en pojke.

Shit Snubbar Say To Feminister



Medan jag pluggar kan ni ju titta på det här. Underhållande så att det förslår. Eller kanske snarare skrämmande. Tack Bianca Kronlöf!

Mina barn är inte mina små dockor

Jag gör alltid det som jag tror är bäst för mina barn. Det tror jag att alla föräldrar gör, oavsett hur konstigt de än beter sig.

Mina barn är inte mina små dockor som jag visar ut uppåt för att visa mina åsikter. De används varken som en del i genuskampen, kampen för solidaritet och frihet, eller för min tro på veganism.

Lika lite som föräldrar med glittriga små prinsessor eller svarta små spindelmän använder dem för att visa att de är könsstereotypa och konservativa, använder jag mina små för att visa min radikalitet. Jag tror helt enkelt att barn mår bäst av att vara barn - inte pojkar och flickor.

(Lindex.se)

Det handlar alltså inte om att jag lurar i mina barn mina åsikter, utan om sunt förnuft.



Barnbröllop

Hittade det här gamla inlägget. Ringo Rimér och Monday- Lily Adrian har gift sig. Eller åtminstone påstår deras mammor det.

Jag tycker inte att det är ett dugg gulligt med barnbröllop. Kan inte små barn få vara vänner utan att det skall vara något sexuellt?



Jag försöker själv vara tydlig med mina barn att jag inte avgör deras framtida sexualitet. Att det är upp till dem själva om de vill gifta sig med Tage eller med Saga. Det har jag inte rätt att göra någon värdering i. Det är deras ensak. När de blir gamla nog.

Hen

I media och inte minst i bloggvärlden blossar debatten om begreppet: "hen" återigen upp. För mig var det här en fråga att diskutera för nästan tio år sedan. Nu är det i min, och min omvärld, ett begrepp som är själv klart, som jag till och med använder i akademiska texter. Ge ordet några årtionde till, så kommer alla att använda det. Var så säker.

Some girls like superheroes!



Barnet låter något indrokrinerat. Dessutom är det här vad jag inte gillar när det kommer till genus. Barn som står och pratar om flickor och pojkar och vad de kan göra. Undra vad barn kan göra?

Här väljer vi istället att prata så lite som möjligt om flickor och pojkar. Vi pratar om barn. Vi läser om till barn när det står flicka eller pojke i en text. Hos oss kan barn göra vad som helst, deras kön stoppar inte dem. Undra förresten hur könet kan stoppa en lek? Det är könsroller som begränsar, inte könet.



En man i klänning

När jag pratar om mina genusideal, får jag ofta frågan: Tycker du att det är okej om din man har klänning också? För mig känns frågan löjlig, eftersom:
1) Min man väljer faktiskt sina kläder själv, utan att jag avgör vad han skall ha (häromdagen handlade jag en rea-tröja till honom, eftersom jag visste att han ville ha den. Det var första gången någonsin).
2) Han är en sexuellvarelse till skillnad från småpojkar, och varken jag eller han attraheras av att han har klänning.
3) Det jag invänder mot är att sexualisera barn genom att välja olika kläder till det utifrån kön, inte att sexualisera vuxna (även om jag har vissa invändningar mot det också).

Barn är inte sexuella varelser, och bör därför inte kläs som om de vore det. Att jag anser att en tvåårig pojke eller en åttaårig pojke kan ha klänning är alltså inte samma sak som att jag anser att en femtonårig kille eller en trettiofemårig man nödvändigtvis bör ha det (även om jag anser att det är upp till var och en). Fram till barn bör bli bemötta som sexuella varelser anser jag att det är okej, och dessutom eftersträvansvärt, att inte klä dem utifrån deras kön. En fyraårig pojke är lika söt i en rosa klänning med Hello Kitty som en flicka är det, och en flicka är lika fin i en svart keps med Blixten som en pojka är.

Man är inte en dålig förälder för att man klär sin dotter i rosa eller sin son i blå kläder. Man är inte en dålig förälder för att man har okunskap om genus. Om man däremot vet att det kommer att påverka barnet på ett negativt sett anser jag att man är en dålig förälder. Att klä sitt barn utifrån dess kön påverkar våra förväntningar och kan leda till negativa konsekvenser för barnet. Att då fortsätta blunda för sanningen anser jag vara fel.

Genus handlar inte om att låta barnen skämmas över sitt kön, utan om att motverka könsrollerna. Könsrollerna hör alltså inte ihop med det biologiska könet. Varje gång någon lite större blogerska än jag skriver om genus (det vill säga rosa eller blå kläder, enligt bloggvärlden) så kommenterar alltid någon Amanda Schulmans inlägg som jag tidigare kommenterat. Jag är absolut säker på att det inte finns någon förskola där barnen går omkring med obytta blöjor.

Genusmedvetenhet går inte ut på att förändra barnet, utan på att vara medveten om vilka föreställningar vi har om dem på grund utav deras kön, och utifrån det förändra vårt bemötande.

Att skapa en rosa riddare







Angående genustänk på barnkläder:
  1. Det finns inte könsneutrala kläder och könsspecifika. Alla kläder är för alla barn!
  2. Du är inte öppen för att ditt barn får ha vilka kläder de vill om du inte tycker att det är okej att din son har klänning eller din dotter skjorta och slips när ni skall gå på kalas.
  3. Skyll inte på att din son passar så bra i blått och din dotter i rosa. Inse fakta: du är påverkad av samhällsnormerna.
  4. En svart Blixten-tröja passar utmärkt med en rosa tyllkjol.


Boktips

Tack för kommentaren på mitt inlägg om könsultraljud, Sofia. Boken du tipsade om har jag tipsat om i min tidigare blogg. Här kommer inlägget här också:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2


Jag lånade en bok som jag gillar. Inget revolutionerande, men helt klart någonting som både dagispersonalen på vårat dagis och många föräldrar vars bloggar jag läser borde läsa. I bloggvärlden kryllar det av små rosa gulliga prinsessor och häftiga blå/svarta killar.

I boken finns bland annat denna fantastiska bilden. Vars text är:

Tanten: Varför har han ROSA mössa på sig?

Mamman: För att han är BÖG

Jag gillar den texten! Jag skall också börja svara att mina barn är homosexuella, när folk undrar varför vi bryter normerna.

 

Barn skall få vara barn. De är inga sexuella varelser på samma sätt som vuxna, därför bör inte barn kläs könskodat. Det är skillnad på vilka kläder vuxna och barn har. Att småflickor inte har urringat är de flesta överens om. Men att små pojkar såväl som flickor skall ha andra könskodade, och därmed sexuelltbetonade kläder, verkar få reflektera över. Igår blev mitt minsta barn klätt i brunt, grått och vitt med rosa strumpor taget för en flicka. I förrgår hade hen blå byxor, blå body, blå strumpor och blå mössa – då var hen visst en pojke. Hur tänker ni angående barns kläder? Skall man göra barn till flickor och pojkar?

 

Sofia tipsar om att ge den här boken till sitt dagis. Jag håller med om att det är en bra idé. Dock har jag alltid varit lite rädd att dagispersonalen skall ta illa upp. Till stora trollets gamla dagis gav vi däremot de här två böckerna:

 

 




Att påverka sitt ofödda barn




Kan någon vettig människa där ute förklara för mig varför man får lov att ta reda på könet av sitt kommande barn (även i de fall som det inte finns medicinsk anledning)? För mig känns det bara konstigt. Jag anser att det bidrar till en ännu skevare bild av vikten av kön. Att samhället betraktar det som normalt att veta vilket kön barnet man väntar kommer att ha bidrar till att skeva könsstrukturer uppmuntras.

Många säger att könet inte spelar någon roll, men att det är roligt att veta när de skall handla till bebisen. Jag undrar snarare: är det inte bättre att inte veta så att man inte sätter in barnet i ett speciellt fack redan innan det är fött?

När jag gjorde mitt fjärde ultraljud med Lilla trollet blev läkaren som gjorde det nästan arg på mig för att jag inte aktivt ville veta könet. Hon hade ingen förståelse för att jag inte tyckte att det var mer intressant än att veta barnets skostorlek.

Så fort vi får veta barnets kön påverkar vi barnet i den riktning som normer och värderingar vill att vi skall behandla barnet. Varför vill man börja påverka barnets utveckling redan innan det föds? Jag har faktiskt ingen som helst förståelse för det.

Det är dags att förbjuda könsultraljud!

Att ta sitt ansvar som förälder

Att dela på föräldradagarna är det enda rätta för barnen. Barnen behöver båda sina föräldrar lika mycket. Det är därför inte rätt mot barnen att endast en förälder är hemma med dem under hela föräldraledigheten.

Det sägs att den gemensamma föräldraförsäkringen där föräldrar kan överlåta dagar till varandra handlar om valfrihet. Frågan är då vems valfrihet? Inte barnen i alla fall. Det lilla barnet får inte möjlighet att välja att vara med båda sina föräldrar. Valfriheten finns inte ens för män och kvinnor: kvinnorna förväntas vara hemma och männen förväntas arbeta. Den gemensamma föräldraförsäkringen handlar alltså inte om valfrihet, utan om att bevara normer och traditionella könsroller.

Som mamma vill jag helst vara hemma med barnen hela tiden. Barnens pappa vill också helst vara det. För barnens skull har vi valt att inte ge några dagar till varandra. Barn har rätt till tid med båda sina föräldrar.

I de familjerna där den ena föräldern ger över alla dagar som är möjliga att ge till sin partner, undrar jag om denna person är lämpad att vara förälder. Hur kan man vilja offra sin tid med barnet för någonting annat?

Ett barn behöver båda sina föräldrar lika mycket. Att frånta barnet sin tid med den ena föräldern är därför fel. För att få bukt med problemet krävs en lagstadgning. Om pappan (eller mamman) inte skulle vilja vara föräldraledig skulle familjen få lov att klara sig på hälften av dagarna.

Många sätter amningen som ett argument för att mamman skall vara hemma. Det är lågt. De flesta mammmor helammar inte barnet längre än till fyra månader, och trappar sedan raskt ner. Det finns då ett stort utrymme även för pappan att vara hemma antingen efteråt, eller också delar av dagen redan från början.

För barnens bästa bör vi dela föräldraledigheten. Och vem vill inte sitt barns allra bästa?

En rosa riddare



(Lindex)

Det pratas mycket om könsneutrala kläder. Det finns en trend, bland vissa föräldrar, att bära barnen i sjal, använda retrokläder, tygblöjor och könsneutrala kläder. Ofta är de könsneutrala kläderna färggranna och slitstarka. Det fungerar bra för små barn. För stora barn är det däremot svårare. Skulle du vilja ha slitstarka klarröda byxor på jobbet varje dag?

Jag tror inte att skolbarn heller vill ha det. Därför gäller det att våga bryta gränserna, att låta alla barn, både pojkar och flickor, använda alla sorters kläder. Varför inte blanda kläder. Det går faktiskt att ha svart Blixten-tröja till rosa tyllkjol.

Genusmedvetenhet vs självkänsla

Att leva som en genusmedveten mamma är ibland svårt. Att fullt ut behandla sina barn som vad de är (barn) och inte flickor och pojkar är svårt. Andra barn reagerar.

Att barnen får bra självkänsla är viktigare än att allt är helt jämställt. Att skicka en pojke till skolan i klänning, eller ens låta honom gå till skolan i en klänning som han själv har valt, riskerar att knäcka hans självkänsla i dagens samhälle. För flickor är det en annan sak, eftersom pojkflickor är mer accepterat. Givetvis har jag tänkt samma tanke. Men jag har tänkt att barnen själva kommer vilja ha könsstereotypa kläder om någon retar dem för det de har idag. Kanske är det redan försent när det sker. Kanske får jag göra avkall på mina idéer, för att andra (inte lika genusmedvetna) barn inte skall förstöra deras självkänsla.

 

Vad är rätt, och vad är fel? Det är svårt.

 


Att välja lägre lön åt sin dotter

Genusfrågor ligger mig varmt om hjärtat. Direkt efter studenten flyttade jag hemifrån för att läsa genusvetenskap. Inom genusvetenskapen finner jag kraft att driva andra frågor. För mig är jämställdhet ett av de första kraven som måste uppnås för att vi ska få ett jämlikt, rättvist och solidariskt samhälle.

För mig handlar jämställdhet om så mycket mer än vilken färg barnens kläder har. Det handlar om inställningar, attityder, tankar, funderingar, mål och inte minst undringar. Är flickor och pojkar likadana vid födseln bortsett från de biologiska och utseendemässiga skillnaderna?

Flickor och pojkar skapas redan inne i förlossningsrummet (eller till och med tidigare idag, i och med ultraljuden) genom vårt bemötande av barnen. När vårt äldsta barn föddes såg jag könet på en gång, min man såg inte det, och jag var glad över att han varken frågade eller medvetet tittade efter. När tvåan föddes var det lika ointressant. Vi valde då till och med att inte skriva i sms till vår familj och våra vänner vilket kön bebisen hade. Könet är för oss inte mer väsentligt än andra delar på barnens kropp (vi skrev till exempel inte heller ut i sms:en huruvida bebins örsnibb var lös eller fast).

Idag kämpar jag med att få barnens mor- och farföräldrar att sluta fokusera på deras kön. I min värld talar man inte om barn som pojkar eller flickor. Varför säga: "Hej pojkar" när man kan kan säga "Hej barn", eller: "Vilken duktig pojke du är", när man kan säga: "Vad duktig du är", eller: "Vilken snäll flicka du är", när man kan säga "Vad snäll du är"?

Hur barn kläs är inte den viktigaste genusfrågan, men trots det en väsentlig bit. Har barnet rosa spetsklänning kommer det att bli bemött annorlunda än om det har jeans och blå tröja. Att välja en vis typ av kläder är att välja att omvärlden skall bemöta ditt barn på ett visst sätt. Vill du att din dotter skall få ta för sig, välj inte endast rosa Hello Kitty-klänningar till henne. Och vill du att din son skall få visa känslor, klä honom inte endast i svarta kläder med Spindelmannen på. Det är du som förälder som väljer. Det är ditt val. Skyll inte på samhälleliga strukturer som du själv är med och stödjer. Upp till kamp för en jämställd värld!

En annan åsikt.

Efter Amanda Schulmans inlägg blev det mycket prat om genuspedagogik.

Hanna Fridén verkar ha förstått vad genuspedagogik handlar om och har gjort en bra förklaring. Tack, för att någon debatterar mot Fru Schulmans förvrängda idéer.



Ikväll skall jag själv plita ner ett genusinlägg.

Att skapa kön

Läste det här hos Amanda Schulman.

Ibland blir jag rädd för människor! Att inte låta byta bölja på ens barn är extremt, men huruvida man skyltar utåt med ett socialt skapat kön är upp till var och en! Mina barn är könsneutrala här. Jag klär dem ganska omväxlande på riktigt. Men de har könsstereotypa namn och det är ingen hemlighet vilket kön de har på riktigt.

Tur att det finns andra mammor i debatten! Heja Clara!