Sjukling



Här är det vabbning som gäller. Förra veckan var Stora trollet sjukt. Nu är det Lilla trollets tur. Min uppsats ligger på hyllan tills vidare. Lilla trollet är som en urvriden trasa (trots att hen egentligen inte har några särskilda symptom på sjukdom, sedan febern försvunnit), och hänger mest i min famn. Liten och ynklig.

Ett litet stort troll



Att ha en 3,5-åring är en utmaning utan dess like. Plötsligt har du en bestämd varelse, där tvåårstrotset kan liknas som en droppe i havet i jämförelse. "Jag måste också få bestämma" sägs det med jämna mellanrum.

3,5-åringen vet vad hen vill. "Nej, inte så. Så här ska det vara" säger hen till småsyskonet. Tillsammans bygger dem upp långa tågbanor och stora lego-zoo. 3,5-åringens lekar är avancerade och noga uttänkta. Leksakerna får liv och egna roller i leken.

Småbarnstiden är över, inga blöjor, nappar eller vagnar. Nu klarar sig 3,5-pruingen ganska bra på egenhand. Hen kan bre smörgåsar, nästan klä på sig, går själv på pottan, öppnar dörren när vi får besök, pratar fint i telefon, spelar datorspel och kan läsa enstaka ord.

Samtidigt är hen liten. Kryper upp i mitt knä. Vill kramas. Vill vara liten. "Nu vill jag sitta i ditt knä. Jag älskar dig, Mamma." Jag ler och hoppas att min lilla 3,5-åring vill vara liten länge till.

Jag har dåligt samvete för att vi inte är ute i regnet varje dag



Om jag inte hade haft barn kunde jag ha tänkt mig att stanna kvar i sängen hela förmiddagen idag. Dricka te, äta valnötter och se ett avsnitt av Huset Eliott.

Istället blir det ut i rusket och leka på lekplatsen. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte är lite mer med barnen. Men just nu orkar jag inte det. Jag är trött på att bara gå hemma. I vår nya stad känner jag i stort sett inten med barn, och inte med så gamla barn som Stora trollet. Någon dagisplats får vi inte heller tag på.

Har ni också dåligt samvete för att ni inte är ute mer med barnen, för att ni inte leker mer, för att ni inte pysslar mer med dem, för att de inte oftare får vara med och laga mat och så vidare?

I januari kommer båda barnen i alla fall att börja i varsin dansgrupp. Det har Stora trollet pratat om länge att hen vill. Helst vill hen börja på riktig balett. Kanske ett arv av sin mamma som alltid fascinerats av balett?

Appropå balett är det snart dags för mig och mannen att åka och se Törnrosa. Då blir det första gången barnvakt till båda barnen för att vi skall ut och roa oss. Undra om de kommer att vara snälla mot moster?

1,5 år

Nu har vi varit på Lilla trollets 1,5-årskontroll. Det gick väl inte så bra. Hen protesterade hela tiden och vägrade väga sig (uppskattningsvis börjar hen i alla fall närma sig 10,5 kg). 78,5 cm var hen. Och vaccinationen blev av.

1,5årsåldern är kul, med mycket vilja. Lilla trollet pratar knappt alls (vid 13 månader var det dock 2 ordsmeningar som gällde), men kommunicerar bra på sitt egna vis. Jag har sällan träffat ett barn som förstår så mycket, och kommunicerar så bra i den åldern som Lilla trollet gör. Hen är med på i princip allt.



Mmm... Wienerbröd



Här sitter jag och väntar på att mannen skall komma upp från tvättstugan. Tidigare ikväll var han och köpte wienerbröd. Det är inte varje dag vi har kakor/bullar i huset och har vi det brukar de definitivt inte vara köpta. Det skall med andra ord bli riktigt gott.

Stora trollet har dock inte somnat än. Hen ligger och ropar i sin säng, som varje kväll. Så har det varit sen hen föddes. Hen är verkligen en nattuggla. Till skillnad från Lilla trollet, som villigt går och lägger sig de flesta kvällar.  När hen kom förstod vi hur det också kunde vara att vara förälder. Stora trollet spenderade varenda kväll under sin spjälsängsperiod med att stå och skaka galler och gallskrika, ofta i minst ett par timmar. Och det oavsett vid vilken tid nattningen skedde. Oftast samsov vi, men då klättrade hen som en liten galning upp och ner på sin mamma. Nuförtiden går det i perioder. Ibland ligger hen fint och läser böcker också.

Att inte veta vad som väntar

När jag fick mitt Stora troll gick allt helt enligt mallen. Dagen bebisen var räknade satte värkarna igång. Sent på kvällen. De höll i sig hela natten, avtog framåt morgonen. Vid lunch tid klarade jag att gå en snabb sväng till universitetet. Därefter var värkarna igång. Strax efter klockan sex var vi inne på förlossningen. Ett par timmar senare var jag fullt öppen, och strax efter två var min lilla ute.

När jag väntade den lilla blev det mesta tvärtom. Jag visste från början att jag väntade henom. Jag mådde sjuktdåligt av magkatarr de första månaderna. Framåt vintern vände det. Då mådde jag bara ganska dåligt. Vårvintern tickade på ganska bra. Bortsett från att jag läste på dubbelhelfart, samtidigt som jag hade Stora trollet hemma från dagis. I mars började min lärarpraktik. Ett par dagar in på den fick jag veta att Lilla trollet var tillväxthämmat. Rekommendationerna var att jag skulle sjukskrivas. Det fanns det ingen möjlighet för. Jag fortsatte med att läsa på halvfart, samtidigt som jag praktiserade på heltid. Lilla trollet bestämde sig trots det för att växa till sig lite. "Nu behöver vi inte göra fler ultraljud" sade barnmorskan. Jag var nöjd. I ett par dagar.

Med Stora trollet hade jag förhöjda levervärden. När det började klia mer och mer insåg jag att det var dags att fråga barnmorskan. "Javisst kan vi ta prover, men det är säkert ingen fara" sade hon. Veckan därpå ringde hon: "Levervärdena är förhöjda, men du har säkert inga gallsyror. Men du kan väl komma in idag så att jag får ta prover".

Gallsyreprover läste jag mig till att de brukar ta upp till en vecka innan man kan få svar på. När det var fredag och en vecka hade gått och hon inte hade ringt kände jag mig ganska lugn. Jag var ganska avtrubbad och trött. Jag fick inte ligga på rygg, eftersom det hämmade syreupptaget för barnet. Med tanke på tillväxthämningen var detta absolut förbjudet. Större delen av nätterna spenderade jag dessutom med att klia mig, trots att jag fått starka klådstillande mediciner utskrivna.

På måndagmorgon ringde barnmorskan. "Dina värden var alldeles för höga. Imorgonbitti skall du in för bedömning av igångsättning. Det är bäst att du fixar barnvakt, men jag vet inte hur vida de bedömer att det är akut eller inte."

På tisdagmorgon lämnade jag Stora trollet på dagis. Jag meddelade att hans Mormor kanske skulle komma och hämta honom, och lade vår hemnyckel på hyllan. Medan mannen gick till skolan tog jag min väska med det nödvändigaste (necessär, kamera och en pyjamas och en mössa till bebisen) och gick till bussen. Innan jag gick till förlossningen gick jag och handlade en mjukisdjur till Stora trollet från bebisen.

Väntan på sjukhuset blev lång. Jag och mannen han tänka att idag hinner de inte med en igångsättning. När de ropade in oss blev vi förvånade över att de sade: "Då var det dags för igångsättning". Klockan var 14.30. Vid fyra skickades jag över till BB för att vänta på att det skulle sätta igång. "Det händer nog inget ikväll" sade barnmorskan. Vid halv nio skulle de kolla om något börjat hända. Men vid sextiden insåg jag att jag nog hade riktiga värkar, och inte bara var påverkad av igångsättningen. Fram till åtta hann jag vara på förlossningen. Skulle egentligen få bedövning eftersom det var så intensivt, men insåg själv att bäbi var på väg ut. 20.17 kastade hen sig ut med armarna före, och barnmorskan han precis in i rummet. Hon kommenterade sedan att vi lika bra kunde fått honom hemma eftersom vi ändå skötte allt själva. Jag var bara nöjd att jag återigen klarat av en förlossning utan någon form av medicinsk smärtlindring.

Allt kändes snabbt. Jag var inte alls beredd. Jag hade trott att jag skulle få gå tiden ut, inte bli igångsatt tre veckor före. Jag hade också tänkt att det skulle ta några timmar, inte att hen skulle ha såpass bråttom. Samtidigt kändes allt så naturligt. Den här gången visste jag hur det var att ha ett barn, och hur mycket man tycker om dem.



Att göra barnen sysselsatta



Igårkväll gjorde jag som hastigast en parkeringsplats till Stora trollet för att hen skulle leka lugnt. Gissa vad det första hen ville leka med i morse var? Nu leker de fint båda två inne i barnkammaren. Själv skall jag se om jag hittar havregrynen, så att jag kan få någon frukost.

Om barn och alkohol

Sedan jag blev mamma har råden angående alkohol och amning ändrats. Idag sägs det att det inte finns några medicinska risker, vad man vet, för barnet om du som mamma dricker alkohol. Vad man däremot vet är att det i alla fall inte finns några positiva aspekter av att dricka alkohol när man ammar!

 

Tre anledningar till att inte dricka när du ammar.

1)    När du dricker är du inte lika skärpt, och kan därmed omöjligt ta lika god hand om ditt barn.

2)    I djurförsök med råttor har man kommit fram till att råttor som får alkohol i mjölken är mer benägna att dricka alkohol än andra råttor. Troligen fungerar människan likadant.

3)    Spädbarn som fått i sig alkohol genom bröstmjölken föredrar leksaker som luktar alkohol framför andra leksaker.

 

Barn påverkas därmed i allra högsta grad om du dricker när du ammar. Barn och alkohol hör inte ihop. Jag avstår gärna alkohol för mina barns skull. Hur gör du?


Om att amma

Amning är det naturligaste som finns. Först har man mage, sen har man bröst, som min treåring sade. När hen föddes tänkte jag aldrig tanken att inte amma. Ut kom en liten bebis som inte ville amma. Hen var helt enkelt inte intresserad. När hen var en vecka hade hen gått ner för mycket i vikt. Vi skickades akut till barnakuten där hen fick flaskmatas för första gången. Det gick bra. Personalen på amningsenheten rådde mig att ge upp amning. Med pumpa och flaska matades hen sedan i en-två veckor. Men jag var envis före varje mål erbjöd jag bröstet, och plötsligt ville hen. Lika svårt som det tidigare varit, var det enkelt nu. Före halvårsdagen vägde hen över 10 kilo - på bara bröst mjölk.

Lilla trollet var tillväxthämmat redan i magen. När hen kom ut var hen liten och ynklig. Amning var inget för henom. Min mjölk gavs på sked - jag vägrade flaska. Efter en halv vecka började hen ändå amma lite. Men för lite. Återigen blev det barnakuten. Den här gången med en veckas inläggning på barnavdelningen. Var tredje timme väcktes hen för att äta. I början blev det bara sond. Sedan blev det sked och sond. Och till sist amning, sked och sond.

Jag var ensam med henom. Pappan var mitt uppe i sitt examensarbete, samtidigt som han tog hand om stora trollet som var hemma och var sjukt. När trollet hade vägts (vilket gjordes före och efter målet, för nogranna listor som skulle fyllas i), provammats, skedmatats, sondats och vägts var det dags för mig att pumpa. Sedan hade jag 75 minuter på mig innan det var dags att börja om. På natten pumpade jag inte varje gång. Då hade jag 90 minuter på mig, från att jag lade ner lilla trollet till jag skulle ta upp henom igen.

Mot alla odds fick jag igång amningen (visserligen med hjälp av amningsnapp). Nu ammade lilla trollet varannan timme i en timme. På natten oftare och kortare. Det brukade snitta på 10 timmar per dygn som jag ammade. Varje dag. Sju dagar i veckan. I fyra månader. Därefter glesade det ut något. Men nätterna bestod fortfarande av amning, amning, amning. Vid tio månader började hen plötsligt sova en del. Fortfarande var hen helt ointresserad av annan mat än mjölk.

Stora trollet ammades i 13,5 månader. Lilla trollet helammades i stort sett till hen var 15 månader. Idag äter hen gärna mat, men vill helst amma varannan (!) timme. Jag försöker hålla ner det. Men cirka tre gånger om dagen blir det ändå, trots att hen är 1,5 år. Amningen känns allt annat än förbi.

Visst är det slitigt för oss mammor, men jag är övertygad om att barn mår bäst av att få amma länge. Både WHO och Livsmedelsverket rekommenderar ju amning i minst 12 månader i de fall där det går. WHO säger till och med att man bör amma i två år.

 

Jag skulle inte få för mig att amma stora barn. Stora trollet fick sluta när hen drog ner mitt linne, sade “där” och tog för sig i tid och otid. Dessutom fanns det planer på småsyskon, vilket påskyndade processen att sluta amma för min del. Nu planeras det inte småsyskon. Alltså finns det inget som hindrar min bebis att få vara min lilla bebis ett tag till.

 

Det kanske mest är jag som mamma som inte känner mig redo att sluta amma? Inte fysiskt. Att amma ett barn med tio stycken tänder är ingen höjdare. Men jag är nog inte redo att ge upp mina ideal, att gå emot min övertygelse mot vad som är bäst för barnet. Och just nu är jag inte redo att ge upp amningen. Att få lyfta över min lilla till mig, från spjälsängen, och se henom somna om mitt i maten på morgonen, tätt intill mig. Det är nog det finaste som finns.

 


Snart ett skolbarn



Vi fick ett mail från ett kooperativt dagis att vi var välkomna att komma och titta på deras verksamhet. Som ni kanske vet väntar vi ivrigt på att Stora trollet skall få en dagisplats. Eftersom vi är nyinflyttade är det omöjligt att få en kommunal plats - kön är ett år. Så vi kan vara glada om vi får en plats till henom innan nästa höst. Då är hen nästan 4,5 år. Jag anser att vi behöver en plats. Vi känner inga andra barn här, förutom kusinerna (nyss fyllda 2 år och liten bebis) samt en 16,5 månader gammal sötnos. Vår stora behöver träffa barn.

Samtidigt kan vi inte tänka oss vilken plats som helst. Privatägt går bort för mig. Likaså dagmammor som vanligen är outbildade. Dessutom skall stället uppfylla våra kostkrav och våra andra krav.

Dagiset:
- måste vara noggranna med hygien och att barnen är hemma när de är sjuka.
- måste erbjuda vegetarisk mat
- måste ha en bra genussyn och arbeta aktivt med den
- bör helst ha utbildad personal (annars kan jag själv ta bättre hand om dem)
- får gärna ha någon man anställd också, eftersom en blandad personalgrupp inverkar positivt på barngruppen.

Om 1,5 år är det dessutom dags att söka skola (!) åt den stora med. Därför känns det viktigt att vi hamnar i rätt område. Går hen på dagis långt borta kommer hen inte att gå i skolan med barn som går nära. För mig är det viktigt att barnen har kompisar på nära håll när de är så stora att de kan gå ensam hem till sina kompisar.

Mycket att tänka på med andra ord.

Repris



Varje kväll städar jag och barnen hela deras rum. En kväll i veckan sorterar vi alla leksaksbackar, byter lakan och torkar golvet. Mitt stora troll är extremt ordentligt, och plockar oftast undan alla grejer. Ändå ser rummet ut så här jämnt och ständigt. Kan det vara lilla trollet måntro?

Nu väntar jag på att mannen skall bli färdig med duschning och skäggklippning, och komma ut från badrummet. När han gör det är det dags för mig att gå på en snabb promenad. Det behövs. I vanliga fall går jag så långsamt eftersom jag jämnt har små traskande troll med mig.

Vad resten av kvällen har att bjuda på får vi se.


Kvällen än så länge

Status för en kvart sedan: Trötta och hungriga barn. Barn som glömmer att gå på pottan. Hostiga barn som är ynkliga. Försenad pappa. Smått förkyld mamma.

Status nu: Pappa och barn ute och köper hem pizza! Glad och nöjd mamma vid datorn.

Imorgon har jag blivit lovad tid på egenhand. Pappan och trollen skall göra någonting själva. Idag skall det ätas pizza. Sedan kanske ses en film (bilbioteket lånar ut gratis här till skillnad från i vår gamla stad), eller kanske läsa nya Mama-tidningen.


Presenter i överflöd



Här har precis min presentlåda sorterats. Jag har sorterat ut sådant som jag kan sälja av. Här ligger nämligen alldeles för mycket saker. Här finns drivor med böcker, några filmer, några sago-skivor, några spel, några pussel, mycket Sylvanian families, lite små figurer, bilar, båtar osv. osv.

Jag har en gedigen samling saker köpta till en bråkdel av ordinariepris på olika reor och rabatter. Frågan är om jag någonsin kommer att tlmma lådan, så många barn känner vi ju inte.



Tips från en småbarnsmamma



Jag torkade golvet innan lunchen. Nu skall jag göra det igen.

Behovet av dagis

Många blev förvånade när vi fick ett till barn, och vi samtidigt valde att ta hem vår stora från dagis. För oss var det en självklarhet att ha båda hemma istället för att lämna bort vårt äldre barn när vi faktiskt är hemma. För mig är det onödigt för en tvååring att gå på dagis om man inte måste av ekonomiska skäl (och nu menar jag inte att det är ekonomiska skäl att man får 80% av sin lön istället för 100% när man är hemma. Och dessutom vabbar man ofta så mycket att man ändå inte får mer).

Nu är vi däremot på jakt efter dagis. Men nu bor vi i en storstad, i en populär stadsdel. Vi beräknas få vänta ett år på en plats. Då är vår stora 4,5 år. Jag anser att vi nu är i behov av en plats. Dels vill jag ta examen. Men främst har vi blyga barn som behöver träffa andra. I vår nya stad känner vi tre barn: en ny fylld två åring, en 16-månaders och en tremånadersbebis. Vi har alltså ingen som vår 3,5-åring kan leka med. Köerna till fritidsaktiviteter är så långa (eller också är de så dyra) att vi inte kan få någon plats än på länge. På öppna förskolan finns det bara bebisar (eftersom alla börjar dagis innan de är 18 månader). Vi har alltså inte möjlighet att lära känna några andra barn.

Annars trivs jag med att ha båda barnen hemma. Även om vi ibland går varandra på nerverna, och jag tidvis har svårt att stimulera dem. Jag har visst ett behov av nya kreativa idéer och en stor trädgård att leka i.

Kväll

Nu nattning av barn.

Sov sött



Nu sover tre av fyra barn. Härligt! Treåringen vill prova att spela spel på Bamses hemsida, så det skall bli. Jag och syster skall umgås lite. Trevligt!

Det finaste jag har

Ibland blir jag sugen på att ladda upp bilder på mina små troll, att skriva ut vad de heter, och berätta om deras utveckling. För de är ju de finaste barnen som finns, har världens finaste namn och är oftast duktigast och snällast i världen.

Samtidigt känner jag att det är bra så här. Jag vill inte lämna ut mina barn på nätet. På det här sättet kan jag skriva om dem, utan att samtidigt lämna ut dem. Här finns det ingen som i efterhand kommer kunna sitta och granska och nagelfara oss. Det är skönt.

Fast samtidigt hade det ju varit roligare att skriva om jag kunde delat med mig av dem för er...



Kalabalik




Nu blir det en lugn förmiddag. Natten var allt annat än lugn. Jag bestämde att lilla trollet skulle sova i sin säng. Det delade vi inte uppfattning om. Större delen av natten spenderade jag därmed på golvet i barnens rum.

Planerna för dagen är att:
- Hämta ett paket
- Tvätta
- Städa lite
- Baka bröd (och kanske kanelbullar till mannen?)
- och eventuellt plugga lite.

Att vara mamma

Jag har aldrig betraktat mig som en ung mamma. Jag var 21 år när jag blev gravid med första barnet, var 22 år när det föddes, så visst jag var yngre, men inte en ung mamma. Det anser inte jag i alla fall. Det är en helt naturlig ålder att få barn i. Jag går och inbillar mig själv att jag skiljer mig från andra unga mammor också. När vi bestämde oss för att vi ville bli föräldrar hade både jag och sambon universitetsstudier på gång. Jag var inne på mitt tredje år på universitetet och läste fram till ett och ett halvt dygn innan vår lilla baby kom. Efter sommaruppehållet började jag läsa igen. Min baby var då drygt tre månader och var med mig (och ibland sambon) på heltid. När han var 15 månader skolades hen in på dagis. Hen var nu för stor att ha med sig. Någon vecka därefter fick vi veta att det nio månader senare skulle vara dags för baby nummer två. Precis enligt planen skulle även den här babyn komma lagom till sommarlovet. Efter en riskgraviditet fick hen komma ut några veckor tidigare. Och jag är sedan dess mamma på heltid. Fantastiskt! Fullt upp ibland, men härligt.

 

Ofta ställs barn mot karriär. Varför inte både och säger jag? Jag har haft tenta, praktik och suttit på föreläsningar som höggravid. Jag har haft med mig baby på seminarium och föreläsningar, och på andra föreläsningar har jag roat det större barnet med att bygga pussel och leka med bondgårdsdjur. Att vara mamma är det finaste som finns, även om det kräver en mängd planering och tålamod.

 


Tidigare inlägg